Utomlandsresa
När jag öppnade mina blåa ögon stirrade jag rakt upp i det tomma, vita taket. Sedan förflyttades min blick till fönstret. Jag reste mig upp och tittade ut. Allt jag kunde se var mörker och några få gatulampor som mjukt lyste upp husväggarna mitt emot och gatan som korsar igenom. Ute blåste det inte längre. Vinden var helt stilla och regnet var också utom syn. Regnet hade sakta lagt sig ömtåligt på den hårda marken.
Med en rysning och tunga steg var det dags att klä på sig sina ytterkläder. Det var plusgrader ute, så det krävdes inte många lager kläder för att man skulle fortsätta att vara varm på andra sidan av ytterdörren. Av ren vana knyckte jag åt mig min mössa och mina vantar i sista sekunden innan utgången för trots allt skulle jag till ett annat land...
Minuterna gick och jag hade tagit min plats i bilen. Dörrarna på båda sidorna stängdes, bältena togs på och bilen startade. Den gamla skruttiga Opeln som knakar och gör konstiga ljud. Det uppstod alltid något fel, men bilen hade under ett år funnits där i alla nödlägen. Den gav inte upp trots sin ålder och det tackade jag Otto (bilen) för.
Bilen sattes i rullning och för varje sekund som gick kom vi milimetrar, centimetrar, metrar och kilometrar närmare vårt mål - morfars hem. I bilen var radion på högsta volym och en partymix höll oss klarvakna och på topp humör genom resans gång. Hemma hos morfar bytade vi bil och forsatte att "festa" - det efter vi hade förstått hur radion fungerade i den nya high-tech bilen. Vart var vi på väg? Vi kunde se mörker och dis, runt om oss, så långt ögat kunde nå. Det var inte många bilar på vägen som vi körde förbi eller mötte denna kväll. Efter ett tag körde vi över en bro, en bro som skulle ta oss till ett annat land - Danmark! Danmark var vår destination.
Vi hade nått vårat mål. Ett främmat land. Vi var där för att hämta upp min morfar och hans fru som skulle komma med ett plan från ett soligt land. De hade redan landat under tiden vi var framme, speciellt eftersom vi hade lite problem. (Människoarten försöker att vara så klyftiga med allting, dock ibland har det bara känts som en stor börda och ett massivt problem. Ett smart system som inte är smart är lika med ett dåligt system. Det fick mig att nedvärdera oss människor på ett par sekunder).
Kort sammanfattning: trycka biljett - vi inte förstod, 0-15 minuter var gratis - biljett sedan berättar om vi skulle betala för parkering, vi var otroligt dumma - fick hjälp. CHECK! Hämtade morfar och hans fru - körde hem dem - körde hem - gick till sängs. P.S. fick betala för parkering (20 minuter - 45DKK).
Oh, wait.
Vi? Min mor och jag.
The End.
Med en rysning och tunga steg var det dags att klä på sig sina ytterkläder. Det var plusgrader ute, så det krävdes inte många lager kläder för att man skulle fortsätta att vara varm på andra sidan av ytterdörren. Av ren vana knyckte jag åt mig min mössa och mina vantar i sista sekunden innan utgången för trots allt skulle jag till ett annat land...
Minuterna gick och jag hade tagit min plats i bilen. Dörrarna på båda sidorna stängdes, bältena togs på och bilen startade. Den gamla skruttiga Opeln som knakar och gör konstiga ljud. Det uppstod alltid något fel, men bilen hade under ett år funnits där i alla nödlägen. Den gav inte upp trots sin ålder och det tackade jag Otto (bilen) för.
Bilen sattes i rullning och för varje sekund som gick kom vi milimetrar, centimetrar, metrar och kilometrar närmare vårt mål - morfars hem. I bilen var radion på högsta volym och en partymix höll oss klarvakna och på topp humör genom resans gång. Hemma hos morfar bytade vi bil och forsatte att "festa" - det efter vi hade förstått hur radion fungerade i den nya high-tech bilen. Vart var vi på väg? Vi kunde se mörker och dis, runt om oss, så långt ögat kunde nå. Det var inte många bilar på vägen som vi körde förbi eller mötte denna kväll. Efter ett tag körde vi över en bro, en bro som skulle ta oss till ett annat land - Danmark! Danmark var vår destination.
Vi hade nått vårat mål. Ett främmat land. Vi var där för att hämta upp min morfar och hans fru som skulle komma med ett plan från ett soligt land. De hade redan landat under tiden vi var framme, speciellt eftersom vi hade lite problem. (Människoarten försöker att vara så klyftiga med allting, dock ibland har det bara känts som en stor börda och ett massivt problem. Ett smart system som inte är smart är lika med ett dåligt system. Det fick mig att nedvärdera oss människor på ett par sekunder).
Kort sammanfattning: trycka biljett - vi inte förstod, 0-15 minuter var gratis - biljett sedan berättar om vi skulle betala för parkering, vi var otroligt dumma - fick hjälp. CHECK! Hämtade morfar och hans fru - körde hem dem - körde hem - gick till sängs. P.S. fick betala för parkering (20 minuter - 45DKK).
Oh, wait.
Vi? Min mor och jag.
The End.
Kommentarer
Skicka en kommentar