Basse! Mjaujamensan.

Basse heter katten.

Katten satt på bordet. Mitt framför mig, fast på andra änden, och tvättade sig rent. Själv kan jag inte tyda om han faktiskt var skitig vid tillfället eller har en allvarlig OCD åkomma (då jag har sett honom på detta sättet ofta). Han ger intrycket av stil och fascinerande stelhet - jag kallar honom för statykungen Lé Basli. Lite gayvibbar i luften kring katten existerar med. Det går nästintill att lukta fram. Eller så spärrar man upp ögonen, tittar med huvudet snett och aningen bakåtlutat, så kanske man ser något. Om inget annat så ser någon dig OCH kallar dig för galen.

När han satt i godan ro och tvättade sitt sötpötiga håriga nylle hände det något som inte fick ske. Ett morrhår föll från kinden. Ovetandes var katten och jag brast ut i skratt. Mitt skratt fångade hans uppmärksamhet och våra ögon mötte varandra (i max 2 sekunder) innan han fortsatte att slicka på sin tass.
Jag vet inte varför jag skrattade. Det går inte att förklara känslan just då. På en sekund förflyttades morrhåret i luften. Det var inte jag som hade förlorat något, men när det vita morrhåret föll mot duken på bordet fick jag en slow-mo-kick och började hejdlöst att skratta åt det, nu förlorade, vita morrhåret.

Ja, Basse heter katten. När jag mjauar - svarar han. Jag är ingen kattviskare eller katt-tolk, men jag vet nog allt hur man pratar med katter - mjau. He's classy. He's fierce. Och ett morrhår kort.