Going crazy waiting

Snart har jag inga fler fåglar att klaga över. Snart har jag heller inte några grannar framför mig att irritera mig på eller skriva romaner om. Snart kan jag inte kolla vem det är som kör förbi. Och på nätterna kan jag inte se i taket om en bil kör in eller ut - heller inte höra vem det är. Det låter ensamt, eller hur? Kanske är det så att ensamheten ibland är positiv, men om jag mot förmodan bara sitter hemma kommer jag att så småningom drivas till vansinne och galenskap. I slutändan kommer jag att sitta och vara ännu mer ensam och inlåst i ett ljudisolerat rum. Är det kallt? Är det färglöst? Är det bara jag? Jag kommer att prata med mig själv på ett sätt som ingen annan än jag själv förstår.
          
När jag sedan har levt alla mina år - blivit skrynklig och gammal - vet jag inte längre vem jag är. Vad är "galen"? Och vem är det?