Jobba tills du dör.

Den där känslan av "storebror ser dig".  Sverige vet om att jag existerar. Jag föddes, gick ut skolan och blev tvungen till att spela min roll som en god individ i samhället - och att börja jobba. Först blir man ett problem eftersom man inte kommer ut i arbetslivet, då det är obligatoriskt att jobba. Problemet är att man inte får något jobb i dagens samhälle utan rätt utbildning eller tidigare erfarenhet. Den största delen av livet börjar med en ond cirkel (där man sitter fast utan pengar). Inget körkort, inga pengar, ingen vidareutbildning och så vidare. Systemet är helt galet. Jag kan förstå hur viktig min del i samhället är, men ingen vill ha mig som den arbetsmyra som jag är för att jag duger inte på arbetsmarknaden, men det accepterar inte de av högre rang. De vill att jag ska jobba, men jag får inget jobb hur som helst. Speciellt inte ett på heltid i varje fall. Inombords är man på väg att få ett nervsammanbrott för att all press tar över vartenda millimeter av kroppen. De ovan mig i slavpyramiden förstår inte detta dilemmat över huvud taget - de tar inte del av dessa problemen. Frustrerande ungdomar som garanterat mår dåligt för situationen de har kastats ut i utan benådning. Hade jag fått välja så hade jag bara rymt från samhället och gått min egen väg. Men att sitta fast i mängden och existera som en person i Sverige, världen, tvingar mig till annat. Annat som jag kanske inte vill, men som jag måste, eftersom en skriven lag säger så. Jag syns hela tiden. Jag är som en prick på en karta; "här finns jag". *Andas* Vad skönt det skulle få vara att försvinna ett tag för sig själv, att vara existerande oexisterande och vara bekymmerlös om så endast för en liten stund. Det är min dröm idag - att få leva och att få vara utan "storebror". Ibland känner jag... känner jag... att jag inte alls vill vara uppfostrad - i denna värld.