Livets slut - kanske en vändpunkt

Jag blir ledsen att tänka på att mina nära och kära inte kommer att leva för evigt. En punkt i livet kommer det att ta slut - då vi inte längre kommer att existera (kanske hamnar vi i en alternativ värld!). Det ger mig speciellt en, väldigt egoistisk, tanke - hur ska jag klara mig utan Dig?

Imorgon ska jag till ett väldigt oväntat ställe - min morbrors hus. Min mormor fyller år imorgon (STORT GRATTIS till henne!) och hipps happs pepparkakasnaps så ska vi till min morbror imorgon och fira mormor OCH samtidigt mors dag där. ~Det känns falskt och påtvingat~ Jag vill absolut inte dit (ja, jag har nått denna punkten nu), men det känns elakt mot min mormor att inte följa med. Dags att förklara hur jag kom in på detta? Som sagt lever vi inte för evigt och för varje år som går blir vi äldre. Jag har börjat att märka mer och mer på min mormor att åldern kommer ikapp henne, vilket skrämmer mig. Tyvärr är det inte alla som ser det. Min morbror och hans familj verkar inte att bry sig särskilt, eller så är det så insnöade på annat 'mycket viktigare'. Det är alltid min mormor som tar kontakt med dem för att de ens ska höra av sig, säga grattis, hälsa eller träffas. Mormor kommer inte att leva för evigt. Ingen lever för evigt. Jag förstår inte varför folk inte kan offra lite tid. En minut, eller två. Det hade räckt.