2013-10-24
Nej, Skrutten, min internetsida är inte på norska och jag vill absolut inte översätta den för att då är det väl finska i slutändan och väldigt oläsligt för min del. Då slutar det kanske med att jag sitter här och kan inte klura ut hur jag får tillbaka det på svenska. Säg hej till Skrutten! Det är min mors bärbara dator. Eftersom hon använder Mr. Sigward (min bärbara dator) använder jag Skrutten. Alla ting behöver namn om man lättare vill komma ihåg att fråga vart dem är någonstans. Om jag inte hittar mormor frågar jag t.ex. "mormor?" eller "har någon sett mormor?", sen om hon ligger uppe på hatthyllan och gör pilatesövningar och inte svarar mig kan jag inte rå för. Men varför ska jag inte hjälpa mig själv att hitta ting jag använder dagligen? De i min omgivning kan hjälpa mig att leta efter det som jag har satt namn på. Det är enklare att komma ihåg ett namn än "den där skrynkliga damen, som jag kallar mormor, som är släkt med oss". Namn är bra och gör det mer personligt.
~
Det blev inte att öva på att sova resten av dagen och skippa sjukgymnasten denna torsdagen. Jag vaknade klockan nio med svetten i halsen och stressen över mig för att jag var försenad - klockan tio hade jag tid. Jag rullade ur sängen med täcket och satte mig upp som fajitasmaksatt kött i ett tortilla bröd. Utan att se vad jag gjorde, p.g.a. mitt uppsvullna ansikte (riktigt charmigt!), blev det hopp in i duschen, på med kläder och därefter några piruetter som morgonövning.
När jag är hos sjukgymnasten och gör mina övningar har jag en timmes tid. Under den timmen gör jag vettiga saker i tio minuters tid, sedan går resten av tiden till att tänka eller stirra ut i tomma intet. Jag vill ju inte framstå som lat, så jag låtsas att göra övningarna.
Jag tänker - Ah, nu har jag gjort tre.
När sjukgymnasten tittar utbrister jag högt "20! Phew, vad jobbigt det var", och sträcker lite grann på mig.
^ Det där är ett skämt. Med alla övningar jag gör har jag svårt att lägga på minnet vilka ben och armar som skall lyftas när, hur eller tillsammans. Kanske var det ett rumplyft eller vick på örat här också? Till slut gör jag det enkelt för mig själv och lyfter allt och alla på en och samma gång för då har jag ju inte missat något. Det som jag kanske har missat är förstås poängen med övningen.
Jag tog mig ett titt på anslagstavlan och dikten satt inte kvar. Jag passade på att fråga innan jag gick om han hade läst något kul på senaste. Om jag visste att han hade läst dikten imorse hade jag aldrig ställt den frågan utan låtit honom gått och funderat på vem det var som hade skrivit den. Avslöjad.
~
Vad anser ni om mat som man tappar på ett olämpligt ställe? Har man rätten att plocka upp det och äta det eller skall det kasseras? Jag ska inte ljuga, jag tappade makaroner idag på stolen. Jag tog dem en efter en och åt dem. De som hamnade på golvet plockade jag inte upp - mina inneskor gjorde. När jag tappar mat slänger jag det alltid, men inte om det är choklad! Choklad kan man ju inte slänga. Då anser jag att det som har fastnat på chokladen är extra vitaminer och bitar knaprighet. Självfallet bjuder jag också bort den. Om någon ifrågasätter smaken säger jag att det är belgisk choklad tillagad under 63 dagar och kostar 374kr/biten, sen kan dem ju bara ignorera det gula marabou-omslaget med röd logga. Folk tänker på detta ofta, men vågar inte berätta det. Nu vet ni, mina vänner, vad jag gör med det som ni förtär hos mig. Jag kan inte svara på om det faktiskt är sant eller bara ett trick för att behålla choklad för mig själv. Det får ni avgöra.
~
Som avslut på dagens inlägg vill jag berätta att jag önskar mig en minigris. Jag vill ha en minigris och döpa honom till Griswald för det är det perfekta namnet. Bacon hade också funkat perfekt. Hejdå!
~
Det blev inte att öva på att sova resten av dagen och skippa sjukgymnasten denna torsdagen. Jag vaknade klockan nio med svetten i halsen och stressen över mig för att jag var försenad - klockan tio hade jag tid. Jag rullade ur sängen med täcket och satte mig upp som fajitasmaksatt kött i ett tortilla bröd. Utan att se vad jag gjorde, p.g.a. mitt uppsvullna ansikte (riktigt charmigt!), blev det hopp in i duschen, på med kläder och därefter några piruetter som morgonövning.
När jag är hos sjukgymnasten och gör mina övningar har jag en timmes tid. Under den timmen gör jag vettiga saker i tio minuters tid, sedan går resten av tiden till att tänka eller stirra ut i tomma intet. Jag vill ju inte framstå som lat, så jag låtsas att göra övningarna.
Jag tänker - Ah, nu har jag gjort tre.
När sjukgymnasten tittar utbrister jag högt "20! Phew, vad jobbigt det var", och sträcker lite grann på mig.
^ Det där är ett skämt. Med alla övningar jag gör har jag svårt att lägga på minnet vilka ben och armar som skall lyftas när, hur eller tillsammans. Kanske var det ett rumplyft eller vick på örat här också? Till slut gör jag det enkelt för mig själv och lyfter allt och alla på en och samma gång för då har jag ju inte missat något. Det som jag kanske har missat är förstås poängen med övningen.
Jag tog mig ett titt på anslagstavlan och dikten satt inte kvar. Jag passade på att fråga innan jag gick om han hade läst något kul på senaste. Om jag visste att han hade läst dikten imorse hade jag aldrig ställt den frågan utan låtit honom gått och funderat på vem det var som hade skrivit den. Avslöjad.
~
Vad anser ni om mat som man tappar på ett olämpligt ställe? Har man rätten att plocka upp det och äta det eller skall det kasseras? Jag ska inte ljuga, jag tappade makaroner idag på stolen. Jag tog dem en efter en och åt dem. De som hamnade på golvet plockade jag inte upp - mina inneskor gjorde. När jag tappar mat slänger jag det alltid, men inte om det är choklad! Choklad kan man ju inte slänga. Då anser jag att det som har fastnat på chokladen är extra vitaminer och bitar knaprighet. Självfallet bjuder jag också bort den. Om någon ifrågasätter smaken säger jag att det är belgisk choklad tillagad under 63 dagar och kostar 374kr/biten, sen kan dem ju bara ignorera det gula marabou-omslaget med röd logga. Folk tänker på detta ofta, men vågar inte berätta det. Nu vet ni, mina vänner, vad jag gör med det som ni förtär hos mig. Jag kan inte svara på om det faktiskt är sant eller bara ett trick för att behålla choklad för mig själv. Det får ni avgöra.
~
Som avslut på dagens inlägg vill jag berätta att jag önskar mig en minigris. Jag vill ha en minigris och döpa honom till Griswald för det är det perfekta namnet. Bacon hade också funkat perfekt. Hejdå!
Kommentarer
Skicka en kommentar