Ank-ank-ank-a!

Något har hänt när man har ersatt sina vänner med 17 ankor som kvackar, paddlar runt med sina paddelfötter, står på stenar och väntar på bröd. Att dela ut tio skivor bröd till hungriga ankor, som slåss som vilddjur, är vilt vågat. Vad som därefter återstod var brödprickiga leggings och en tom plastpåse, men jag kunde lika gärna varit anknappad vid detta laget eftersom jag var minst lika tilldragande som en stor brödlimpa.

Idag är tredje dagen jag bestämt fick för mig att ut och gå/cykla i två timmar. Med kameran i handen, snörade skor och rosa tubhalsduk samt Kånken-väska på ryggen gick jag med stora steg vidare iväg i min egen värld. Musik i öronen, om inte en god vän.

Nere vid ån, mitt lugna, fridfulla gömställe sätter jag mig och umgås med den praktfulla naturen i höst. Jag blir så kär av höstvädret. Jag är kär i kärleken och vill snurra runt tillsammans med höstlöven i vackert varmande höstsolsken och lyssna på åns viskande brus.

Förstås, innan ron kom till land hade tre kaninburar, en fågelbur och två kattlådor skurats och gjorts fina och fräscha. Efter allt sågspån har mitt luktsinne kollapsat, nysattackerna tittat fram och hjärncellerna sprungit iväg i besinningslös skräck. Trots att luktsinnet blivit drabbat av orenheter tryckte sig ännu en oanständig doft igenom - riktigt vidrigt. "Klick!" sa det i hjärnan och jag begrep att Mischa hade gått och lagt en av naturens atombomber i lådan. Tillräckligt snuskig för att kunna ta livet av ett helt kvarter, så illa att till och med bilarna hade ruttnat till marken och vid en enda vidrörselse trillat ihop till en stor avföringsliknande askhög. Hade askhögarna sedan börjat att vimla omkring och sprida sig skulle panik och evakuering råda innan bajsepidemin nått fram och tagit livet av oskyldiga människor. Jag skulle kunna vara fullt förberedd för en händelse som denna men det råkar vara så att jag redan är immun.

God natt, finfina höst ♡