Klantighet är för (k)lantligt.
Ibland får man släppa den prydliga fasaden och omfamna sin klantighet. "Hej, du klantskalle. Du ser ut till att behöva en stor kram i form av en spark i röven."
En sen kväll i början på mars månad tittade en ung dam (jag) sig omkring i ett skafferi. Skafferiet var fullt med olika kryddor, drycker, såser, gratängformar och kaffe bland annat. Nödvändiga grejer från affären. Kaffet var staplat lite knepigt och såg knepigare än knepigast ut då flera paket var borta. En duktig och snäll ung kvinna (fortfarande jag) ville göra gott för sin mor och valde att börja flytta på några grejer för att komma åt kaffet. Jordgubbskräm sattes åt sidan, ett flingpaket likaså. Det var tomt på ena sidan av hyllan, men inte tillräckligt för att komma åt bakom. Jag var på väg att flytta ner såser när något oväntat händer! Det öppnade saltpaketet, mellan såserna, slänger sig ut i luften och slår en dubbelvolt samtidigt som saltet sprider sig över hyllor, tröja, golv, hundben och vattenskål. Förpackningen på 1000 gram var nu nästan tom och saltet hade det gosigt med sin omgivning. Det enda rätta var att lägga sig på golvet och slicka upp all spilld salt och sedan hamna i koma--- eller vara traumatiskt skadad för resten av livet på grund av att skafferivaror har tendens till obefintlig livslust vissa dagar.
"Nej!", sa jag. "Nu ni saltkorn som har invaderat min kvällsfrid ska få smaka på sötare makter", fortsatte jag att prata med saltet samtidigt som jag tömde ut ett sockerpaket på golvet. Det är nu krig på köksgolvet. Jag kan höra rasslandet från Sötheten och Salthalten hela vägen från min säng. Men vem orkar baka en golvkaka så här mitt i natten? Ah, jag sopade upp saltet innan fler ingredienser tog tillfället i akt och beblandade sig i bråket. Det om något hade blivit rörigt. #nattamad
(Min hund förstår sig på salt lika mycket som en känga har kunskaper om fötter).
Kommentarer
Skicka en kommentar