Livets små ljuva stunder; på Akutmottagningen
I torsdags förra veckan började jag att känna mig lite konstig; på vilket sätt kunde jag inte ens förklara för någon. Jag sa till min mamma (på lördagen skulle vi åka in på loppis och sälja): "Jag mår inte helt okej och jag vill inte åka iväg på lördag". Vi bestämde att vi inte skulle köra.
På fredagsmorgonen hade inte särskilt mycket förändrats, jag kände mig fortfarande lite konstig men ingenting anmärkningsbart. BAM! På kvällen kom smärtan som ett slag; jag fick väldigt ont i högra sidan, ner mot ljumsken och underlivet. Jag började halta på höger ben, hade svårt att gå och smärtan kom i intervaller. Då blev det bestämt att jag skulle ringa kvälls- och helgmottagningen på lördagen om jag inte mådde bättre.
Lördagmorgonen var hemsk. Jag vaknade med ett ryck och hade extrem smärta att jag inte ens kunde stå upp! Jag kallsvettades och skakade i hela kroppen. Smärtan går inte att beskriva... Nere på golvet fick jag tag i min telefon och ringde kvälls- och helgmottagningen. Jag skulle dit direkt.
Vid halv elva var jag framme. Det var drop-in och kön var lång. Trots många patienter tog det inte så lång tid. Jag blev relativt snabbt inkallad till en sköterska som tog blodprov och urinprov. Sedan väntade jag igen för att bli inkallad till en läkare. Inne hos läkaren fick jag berätta mina symtom samt att hon klämde på min högra sida. Holy hell, det gjorde så ont att jag började att gråta! Allt som allt spenderade jag 2,5 timmar på vårdcentralen och de kunde inte finna något problem; mina provsvar var rena. På grund av min extrema smärta blev jag skickad vidare, med en remiss i handen, till akutmottagningen.
Klockan började att ticka iväg. Efter en långsam promenad gick jag äntligen innanför dörrarna på akuten, tog en inskrivningslapp och satte mig - tillsammans med alla andra patienter - i väntrummet och tålamodigt lyssnade mig fram till mitt nummer på skylten. 220 var inne för inskrivning. Jag hade nummer 228. Det blev min tur! Min remiss sa allt och jag blev genast inskickad till Team 3. Sköterskan sa: "Följ de blåa prickarna". Eftersom jag är duktig på att följa instruktioner, fastän jag har ont, gick jag haltandes på höger sida med ansiktet stirrandes på golvet efter de blåa prickarna.
Jag tror att klockan var omkring 13:00 när jag satte mig där och började utsättas för prover (mitt tidsperspektiv var inte det bästa på grund av extrem smärta och förvirring). Jag lämnade ännu en gång ett urinprov. Min kropp var i konstant rörelse. En stund efter min mamma hade kommit för att hålla mig sällskap fick jag lämna första omgången blodprover. De sa att provsvaren tog mellan 1-1,5 timmar. Jag väntade... väntade... väntade... Där emellan kom ett akutfall; en äldre herre som fick hjärtstopp. Jag fick ett rum för att en läkare skulle kolla mig. Vi kan kalla honom för läkare nr 1. För läkare nr 1 fick jag berätta mina symtom och han tryckte och hade sig över magen och speciellt på höger sida. Andra gången jag grät! Jag skakade även tänder på grund av smärta. Han lovade mig smärtstillande och sedan försvann. Jag minns att det tog över en timme innan jag fick något smärtstillande. Innan det hann dem ta EKG på mig, och tog blodprover för andra gången.
En nål i magen senare och nu älskar jag morfin. Det hjälpte mot den mesta delen av smärtan. Jag hade alltså fortfarande ont efter morfinet, men inte till den grad som jag hade tidigare. Jag blev utskickad från rummet och fick sätta mig i väntrummet i väntan på nya provresultat. Läkare nr 1 sa också att det kanske skulle bli ultraljud, så han skulle återkomma till mig. Jag såg aldrig mer av honom den kvällen.
Tiden är väldigt oskarp här. Jag kan inte minnas tidpunkterna riktigt, däremot minns jag att jag satt i väntrummet när sköterskan som hade tagit EKG och blodprover kommer till mig med en 1-liters bringare med vatten. "Drick detta kontinuerligt under 1,5 timmes tid. Du ska på CT klockan 19:30, så du kan själv räkna ut väntetiden". Okej, det var bara till att dricka kontrast. Det blev CT istället för ultraljud. Klockan blev halv åtta och jag kom in på röntgen:
Röntgensköterskan: "Har du ingen infart?"
Jag: "Nej?"
Röntgensköterskan: "Då måste vi dessvärre sticka dig igen. Men denna gången låter vi den vara om i fall att de behöver ta flera prover på dig."
En tredje gång på akuten blev jag stucken i armen, denna gången för att få kontrast insprutat inför röntgen. Jistanes vad den brände rakt igenom min vänstra arm, gav mig svag hjärtklappning och åkte runt i kroppen. Det kändes som att jag kissade på mig, och jag var kissnödig dessutom! Resultaten skulle ta 1-2 timmar innan de blev fastställda. Det var bara till att sätta sig i väntrummet och vänta på nytt.
Patienter åkte hem. Patienter blev förflyttade till andra avdelningar eller en annan akutmottagning. Där satt jag och såg nya patienter komma in och fick även någon att prata med under tiden. En ung tjej i Batman-byxor var en av dem. Hon trodde att jag var 16-17 år gammal, i hennes egen ålder.
Läkare nr 2 kommer för att berätta för mig vad det är för fel med mig! Äntligen! Men... jag förstår inte ett ord av vad hon säger. Hennes svenska är otroligt svår att förstå. Igen fick jag berätta mina symtom och hela historien kring mitt problem. Hon säger då att det stod någonting på röntgensvaret som hon inte förstod att hon skulle gå och kolla upp det och återkomma till mig. Då ville jag bara skrika "KOLLA UPP DET INNAN DU KOMMER TILL MIG, KVINNA!!!!!". Morfinet hade börjat släppa ganska mycket och jag blev lovad mer smärtstillande. Läkare nr 2 såg jag inte mer efter det.
När det hade gått en halvtimme blev min mor förbannad och gick och sa till dem. Då kom läkare nr 3; McDreamy aka Mr. Right. En sista gång berättade jag min historia samt symtom. Svaret var att jag hade njursten. Han var väldigt lugn och behaglig i sättet gentemot mig. Och han gav mig starka smärtstillande. En sköterska plockade bort min infart och sa: "Nu lindar jag armen ganska hårt så om handen domnar behöver du inte komma tillbaka hit." Jag svarade henne med att jag i så fall skulle ta av bandaget om jag kände av det, och skrattade till. Då kallade hon mig "klok som en bok".
Jag fick en extra tablett till söndagsmorgonen för att lindra min smärta. Ett recept på smärtstillande var utskrivet, men klockan var så mycket när jag kom från akuten att Apoteket var stängt för flera timmar sedan. Jag hämtade ut mina tabletter och åt dem en efter en som godis. Det har varit varmt och behagligt. Imorse vaknade jag utan smärta, bara utmattning och ömhet. Den värsta stenen är borta och några små finner sin väg ut med jämna mellanrum.
Summa summarum:
- Hela min lördag - totalt 11,5 timmar - gick åt till att sitta på vårdcentralen samt akuten.
- Det är dumt att få njurstenar.
- Njurstenar gör väldigt... väldigt... väldigt... extremt... väldigt... jävla... helvetes förbaskat ont.
På fredagsmorgonen hade inte särskilt mycket förändrats, jag kände mig fortfarande lite konstig men ingenting anmärkningsbart. BAM! På kvällen kom smärtan som ett slag; jag fick väldigt ont i högra sidan, ner mot ljumsken och underlivet. Jag började halta på höger ben, hade svårt att gå och smärtan kom i intervaller. Då blev det bestämt att jag skulle ringa kvälls- och helgmottagningen på lördagen om jag inte mådde bättre.
Lördagmorgonen var hemsk. Jag vaknade med ett ryck och hade extrem smärta att jag inte ens kunde stå upp! Jag kallsvettades och skakade i hela kroppen. Smärtan går inte att beskriva... Nere på golvet fick jag tag i min telefon och ringde kvälls- och helgmottagningen. Jag skulle dit direkt.
Vid halv elva var jag framme. Det var drop-in och kön var lång. Trots många patienter tog det inte så lång tid. Jag blev relativt snabbt inkallad till en sköterska som tog blodprov och urinprov. Sedan väntade jag igen för att bli inkallad till en läkare. Inne hos läkaren fick jag berätta mina symtom samt att hon klämde på min högra sida. Holy hell, det gjorde så ont att jag började att gråta! Allt som allt spenderade jag 2,5 timmar på vårdcentralen och de kunde inte finna något problem; mina provsvar var rena. På grund av min extrema smärta blev jag skickad vidare, med en remiss i handen, till akutmottagningen.
Klockan började att ticka iväg. Efter en långsam promenad gick jag äntligen innanför dörrarna på akuten, tog en inskrivningslapp och satte mig - tillsammans med alla andra patienter - i väntrummet och tålamodigt lyssnade mig fram till mitt nummer på skylten. 220 var inne för inskrivning. Jag hade nummer 228. Det blev min tur! Min remiss sa allt och jag blev genast inskickad till Team 3. Sköterskan sa: "Följ de blåa prickarna". Eftersom jag är duktig på att följa instruktioner, fastän jag har ont, gick jag haltandes på höger sida med ansiktet stirrandes på golvet efter de blåa prickarna.
Jag tror att klockan var omkring 13:00 när jag satte mig där och började utsättas för prover (mitt tidsperspektiv var inte det bästa på grund av extrem smärta och förvirring). Jag lämnade ännu en gång ett urinprov. Min kropp var i konstant rörelse. En stund efter min mamma hade kommit för att hålla mig sällskap fick jag lämna första omgången blodprover. De sa att provsvaren tog mellan 1-1,5 timmar. Jag väntade... väntade... väntade... Där emellan kom ett akutfall; en äldre herre som fick hjärtstopp. Jag fick ett rum för att en läkare skulle kolla mig. Vi kan kalla honom för läkare nr 1. För läkare nr 1 fick jag berätta mina symtom och han tryckte och hade sig över magen och speciellt på höger sida. Andra gången jag grät! Jag skakade även tänder på grund av smärta. Han lovade mig smärtstillande och sedan försvann. Jag minns att det tog över en timme innan jag fick något smärtstillande. Innan det hann dem ta EKG på mig, och tog blodprover för andra gången.
En nål i magen senare och nu älskar jag morfin. Det hjälpte mot den mesta delen av smärtan. Jag hade alltså fortfarande ont efter morfinet, men inte till den grad som jag hade tidigare. Jag blev utskickad från rummet och fick sätta mig i väntrummet i väntan på nya provresultat. Läkare nr 1 sa också att det kanske skulle bli ultraljud, så han skulle återkomma till mig. Jag såg aldrig mer av honom den kvällen.
Tiden är väldigt oskarp här. Jag kan inte minnas tidpunkterna riktigt, däremot minns jag att jag satt i väntrummet när sköterskan som hade tagit EKG och blodprover kommer till mig med en 1-liters bringare med vatten. "Drick detta kontinuerligt under 1,5 timmes tid. Du ska på CT klockan 19:30, så du kan själv räkna ut väntetiden". Okej, det var bara till att dricka kontrast. Det blev CT istället för ultraljud. Klockan blev halv åtta och jag kom in på röntgen:
Röntgensköterskan: "Har du ingen infart?"
Jag: "Nej?"
Röntgensköterskan: "Då måste vi dessvärre sticka dig igen. Men denna gången låter vi den vara om i fall att de behöver ta flera prover på dig."
En tredje gång på akuten blev jag stucken i armen, denna gången för att få kontrast insprutat inför röntgen. Jistanes vad den brände rakt igenom min vänstra arm, gav mig svag hjärtklappning och åkte runt i kroppen. Det kändes som att jag kissade på mig, och jag var kissnödig dessutom! Resultaten skulle ta 1-2 timmar innan de blev fastställda. Det var bara till att sätta sig i väntrummet och vänta på nytt.
Patienter åkte hem. Patienter blev förflyttade till andra avdelningar eller en annan akutmottagning. Där satt jag och såg nya patienter komma in och fick även någon att prata med under tiden. En ung tjej i Batman-byxor var en av dem. Hon trodde att jag var 16-17 år gammal, i hennes egen ålder.
Läkare nr 2 kommer för att berätta för mig vad det är för fel med mig! Äntligen! Men... jag förstår inte ett ord av vad hon säger. Hennes svenska är otroligt svår att förstå. Igen fick jag berätta mina symtom och hela historien kring mitt problem. Hon säger då att det stod någonting på röntgensvaret som hon inte förstod att hon skulle gå och kolla upp det och återkomma till mig. Då ville jag bara skrika "KOLLA UPP DET INNAN DU KOMMER TILL MIG, KVINNA!!!!!". Morfinet hade börjat släppa ganska mycket och jag blev lovad mer smärtstillande. Läkare nr 2 såg jag inte mer efter det.
När det hade gått en halvtimme blev min mor förbannad och gick och sa till dem. Då kom läkare nr 3; McDreamy aka Mr. Right. En sista gång berättade jag min historia samt symtom. Svaret var att jag hade njursten. Han var väldigt lugn och behaglig i sättet gentemot mig. Och han gav mig starka smärtstillande. En sköterska plockade bort min infart och sa: "Nu lindar jag armen ganska hårt så om handen domnar behöver du inte komma tillbaka hit." Jag svarade henne med att jag i så fall skulle ta av bandaget om jag kände av det, och skrattade till. Då kallade hon mig "klok som en bok".
Jag fick en extra tablett till söndagsmorgonen för att lindra min smärta. Ett recept på smärtstillande var utskrivet, men klockan var så mycket när jag kom från akuten att Apoteket var stängt för flera timmar sedan. Jag hämtade ut mina tabletter och åt dem en efter en som godis. Det har varit varmt och behagligt. Imorse vaknade jag utan smärta, bara utmattning och ömhet. Den värsta stenen är borta och några små finner sin väg ut med jämna mellanrum.
Summa summarum:
- Hela min lördag - totalt 11,5 timmar - gick åt till att sitta på vårdcentralen samt akuten.
- Det är dumt att få njurstenar.
- Njurstenar gör väldigt... väldigt... väldigt... extremt... väldigt... jävla... helvetes förbaskat ont.
Kommentarer
Skicka en kommentar