Utmaningarnas Hus med SUS
Det har varit en spektakulär fredag med god mat, svett, skratt och en drös tävlingsinriktade människor - mina arbetskollegor.
Vad kan jag säga? I mitt yrke är det svårt att veta hur en annan arbetskollega ser ut om man inte har sett varandra förut. Vi är alla likadant klädda, i obligatoriska gröna kläder och med en mössa på huvudet under arbetstid. Det ska vara så sterilt som möjligt. Varför? För att jag jobbar på den Steriltekniska Enheten på Lunds Universitetssjukhus.
Min - lediga fredag - arbetsdag har varit ersatt med en utbildningsdag; Teambuilding på Utmaningarnas Hus i Malmö. Från sju på morgonen till fem på eftermiddagen har min energi varit på topp och sinnet skarpt på alla håll och kanter, men när jag klev innanför tröskeln här hemma säckade jag ihop på soffan ögonaböj. Nu är jag dränerad på hjärnceller och god fysik.
Dagen började med en gnutta energiintag - frukost. Bullar, olika pålägg, kaffe, te och en pikant smoothie. Självfallet var man inte tvungen att förtära allt utan man kunde välja vad man ville ha. Men varför inte ta allt när man kan? Det gjorde jag.
Vi fick en motiverande inledning och presentation på konceptet, vad vi hade framför oss i dagens utmaning samt lagindelning. För att göra det så enkelt som möjligt gick vår värd runt med en svart påse fylld med olika kort. Alla fick ta vars ett kort och när utdelningen var klar skulle vi hitta våra lagkamrater med hjälp av bilden på respektive kort. Mitt lag bestod av varierande stridsmän, så låt mig presentera mitt briljanta lag: Lundakrigarna.
Genast när värden hade släppt oss fria fanns det inga hämningar kvar i luften. Nu järnspikar och kanoner skall det krigas. Första rummet här kommer vi och ingen får stå i vår väg!
För alla läsandes trevnad vill jag inte berätta hur rummen ser ut eller vad vi har gjort, eftersom jag rekommenderar att Ni själva tar er till Utmaningarnas Hus och har en hänförande upplevelse tillsammans med Era arbetskollegor, vänner eller andra nära och kära.
När klockan blev halv tio kom första pausen och tur var väl det. Tiden hade sprungit iväg och värmevallningarna svepte över alla män och kvinnor i rummet. Där satt vi åter igen samlade i Samhörigheten. Ett glas vatten, en frukt och tvåsekunders toalettbesök. Där satt vi på stolarna med halva rumpan utanför, sneglandes på motståndarna och redo för att springa så fort alla i laget hade svalt sista biten mat eller dryck. Ett, tu, tre och så var alla iväg igen!
Här emellan vet jag inte var tiden tog vägen, det var ihållande lattjo tills det att tiden var ute och lunchen serverades. Vi har varit logiska, ologiska, dansat, kört Twister, klättrat, krupit runt, kastat bollar, lekt med magneter, haft tålamod, tryckt på knappar och läst kryptiska meddelanden.
Till lunchen serverades det hemmagjord lasagne, sallad och focciabröd. Lasagnen var mycket krämig och smakrik. Det tog inte många minuter förrän min tallrik var tom på föda. Hungrig! Efter lunchen blev det lite kaffe och en smaskig chokladbit eller två. Men nu skulle vi även få reda på vinnarlaget! Uppläsningen av rankingen på de åtta lagen var mycket nervkittlande och den stora frågan var om vi skulle få höra vårt lagnamn ropas upp först eller sist.
Eftersom alla hade varit ypperligt engagerade och tävlingsinriktade satt vi med spänning. Sista laget ropades upp, det var inte mitt lag. Vad lättad vi kände oss över att inte vara sist. Sen kom det sjunde lagets namn och det var inte heller vi. Uppropet fortsatte och nu stod det mellan vem som var etta och tvåa. Hittills hade mitt lag inte blivit uppropat, vilket innebar att det var femtio procents chans på vilken placering vi skulle få. Resultatet skiljdes åt med 50 poäng (det var en liten skillnad med tanke på poängsättningen av de diverse rummen). Nu ropades vårt namn upp. Vi kom på andraplats.
I slutändan haft jag/vi en superb dag tillsammans. Nu blir det en fortsatt lugn kväll med kaffe och en tupplur på soffkanten. Denna Lundakrigaren säger: Over and out.
Vad kan jag säga? I mitt yrke är det svårt att veta hur en annan arbetskollega ser ut om man inte har sett varandra förut. Vi är alla likadant klädda, i obligatoriska gröna kläder och med en mössa på huvudet under arbetstid. Det ska vara så sterilt som möjligt. Varför? För att jag jobbar på den Steriltekniska Enheten på Lunds Universitetssjukhus.
Min - lediga fredag - arbetsdag har varit ersatt med en utbildningsdag; Teambuilding på Utmaningarnas Hus i Malmö. Från sju på morgonen till fem på eftermiddagen har min energi varit på topp och sinnet skarpt på alla håll och kanter, men när jag klev innanför tröskeln här hemma säckade jag ihop på soffan ögonaböj. Nu är jag dränerad på hjärnceller och god fysik.
Dagen började med en gnutta energiintag - frukost. Bullar, olika pålägg, kaffe, te och en pikant smoothie. Självfallet var man inte tvungen att förtära allt utan man kunde välja vad man ville ha. Men varför inte ta allt när man kan? Det gjorde jag.
Vi fick en motiverande inledning och presentation på konceptet, vad vi hade framför oss i dagens utmaning samt lagindelning. För att göra det så enkelt som möjligt gick vår värd runt med en svart påse fylld med olika kort. Alla fick ta vars ett kort och när utdelningen var klar skulle vi hitta våra lagkamrater med hjälp av bilden på respektive kort. Mitt lag bestod av varierande stridsmän, så låt mig presentera mitt briljanta lag: Lundakrigarna.
Genast när värden hade släppt oss fria fanns det inga hämningar kvar i luften. Nu järnspikar och kanoner skall det krigas. Första rummet här kommer vi och ingen får stå i vår väg!
För alla läsandes trevnad vill jag inte berätta hur rummen ser ut eller vad vi har gjort, eftersom jag rekommenderar att Ni själva tar er till Utmaningarnas Hus och har en hänförande upplevelse tillsammans med Era arbetskollegor, vänner eller andra nära och kära.
När klockan blev halv tio kom första pausen och tur var väl det. Tiden hade sprungit iväg och värmevallningarna svepte över alla män och kvinnor i rummet. Där satt vi åter igen samlade i Samhörigheten. Ett glas vatten, en frukt och tvåsekunders toalettbesök. Där satt vi på stolarna med halva rumpan utanför, sneglandes på motståndarna och redo för att springa så fort alla i laget hade svalt sista biten mat eller dryck. Ett, tu, tre och så var alla iväg igen!
Här emellan vet jag inte var tiden tog vägen, det var ihållande lattjo tills det att tiden var ute och lunchen serverades. Vi har varit logiska, ologiska, dansat, kört Twister, klättrat, krupit runt, kastat bollar, lekt med magneter, haft tålamod, tryckt på knappar och läst kryptiska meddelanden.
Till lunchen serverades det hemmagjord lasagne, sallad och focciabröd. Lasagnen var mycket krämig och smakrik. Det tog inte många minuter förrän min tallrik var tom på föda. Hungrig! Efter lunchen blev det lite kaffe och en smaskig chokladbit eller två. Men nu skulle vi även få reda på vinnarlaget! Uppläsningen av rankingen på de åtta lagen var mycket nervkittlande och den stora frågan var om vi skulle få höra vårt lagnamn ropas upp först eller sist.
Eftersom alla hade varit ypperligt engagerade och tävlingsinriktade satt vi med spänning. Sista laget ropades upp, det var inte mitt lag. Vad lättad vi kände oss över att inte vara sist. Sen kom det sjunde lagets namn och det var inte heller vi. Uppropet fortsatte och nu stod det mellan vem som var etta och tvåa. Hittills hade mitt lag inte blivit uppropat, vilket innebar att det var femtio procents chans på vilken placering vi skulle få. Resultatet skiljdes åt med 50 poäng (det var en liten skillnad med tanke på poängsättningen av de diverse rummen). Nu ropades vårt namn upp. Vi kom på andraplats.
I slutändan haft jag/vi en superb dag tillsammans. Nu blir det en fortsatt lugn kväll med kaffe och en tupplur på soffkanten. Denna Lundakrigaren säger: Over and out.
Kommentarer
Skicka en kommentar