Problematik och etik.

Efter att ha skrivit om våren i de senaste tre inläggen eller så tar vi till en annan fattning idag; problem. Yay! En människas problem och utvecklingen av det genom uppväxten - från spädbarn till vandrande skelett.

Som spädbarn är det besvärligt att komma ihåg sitt liv. Alla ens funktioner är ej färdigsställda av kroppen och allt man gör är gnäller, ett gnällade som de flesta inte förstår sig på, och säkerligen inte spädbarnet själv heller. Om det undermedvetna har kickat in så kommer tårarna för att man inte kan ta hand om sig själv, göra egna val, ha mindre tandvärk och för att man har fått förståelse över att man ska plugga i först 10-20 år och därefter jobba sig halvt ihjäl tills det att man faktiskt har en förtjänad fritid. Vid den tiden sitter man i rullstol och har dålig hörsel. Oj, sikka tankar ett spädbarn har!

Minns ni när man var liten och man gick på - det som kallades förr för - dagis. Vid detta laget är man van vid att bli torkad i röven och har fullkomligt släppt alla hämningar man någonsin skulle kunna ha. Manipulerande ungjävlar. Största problemet som dagisbarn var att när man hade spenderat hela förmiddagen med att gräva ett djupt hål i sandlådan som efter lunchen blev igentäckt av ens kompisar. Tänk alla dem timmar som har gått åt till att gräva ett hål till Kina, eller åtminstone botten av sandlådan. Ack och ve. Jag har inga kompisar och imorgon stannar jag hemma från dagis. Så det så!

Skyggheten närmar sig och visst vill man klara sig själv. Jag har vänner de stunder jag känner för det och mitt fjortisbeteende smyger sig runt i kroppen oavsett om jag är tuff eller blyg. Problemen nu är att sluta bli torkad i röven som trettonåring och att gå mot vuxenlivet (som är sååå spännande...)! Lite pubertet kan väl inte skada?

Jahapp, då hamnade man i vuxenålder och livet blev genast tråkigare med allt ansvar det innebar att växa upp. Nu önskar man att man var liten igen. Fuck this shit! Problemet är att man inser att man totalt har haft förvrängda tankar om livet. Sätt igång och börja klaga om din ålder.

Därefter växer man, hatar livet mer eller mindre, överför allt fler problem till en liten nyfödd unge som blir ditt eget problem, byter bajsblöjor, gifter sig som bara kostar pengar, har en medelålderskris och gnäller tillsammans med sin partner, och det viktigaste; vi jobbar! Det är också viktigt att skryta om sitt liv för andra, oavsett om det är bra eller dåligt. ⬅ anar jag lite positivitet här?

I pensionålder besöker vi sjukhuset för arbetsskador, får minimalt med pensionspengar och har enormt mycket fritid. Kan vi vara glada nu? Nej! Det är så trist att behöva vara ensam. De senaste 70 åren har jag alltid haft fullt av människor kring mig. Jag sätter mig och räknar ner åren tills det att jag sitter på ålderdomshemmet, men först... morgontidningen och en timmes toalettid. Problem: kan inte skita som jag ska.

Som ett vandrande skelett är musklerna allt mer svaga och saker rinner ut till höger och vänster - dags att ta på blöja igen. Uj! Det var några år sen sist. Det där vuxenansvaret släppte, hämningarna likaså åter igen. Nu kan jag kissa och bajsa i sängen om jag vill, jag får maten serverad och har alltid trevligt sällskap. Ingen väcker mig om jag vill sova, jag kan hitta på otroliga historier och jag kan hitta på hyss som jag gjorde när jag var liten. Det bästa av allt är att jag kan beskylla mina problem på demens.