Kajakande i Blekinges skärgård.

Dag 1 - fredag

Tidigt på morgonen, klockan nio, var det dags att samla ihop gänget som skulle ta sig till Verkö för att ta sig vidare ut i Blekinges skärdgård med kajak. En spännande upplevelse låg framför mig, ett äventyr och självterapi. En 24-årig tös med rädsla för mörka vatten skulle så småningom få göra något hon aldrig kunnat tänka sig göra förut. Ibland måste man övervinna sina rädslor.

Vi körde i två bilar, fyra respektive tre personer i bilarna. Trevligt sällskap på väg upp och mycket prat om vädret. Det var sagt att det skulle blåsa ordentligt och värre ute på sjön skulle det vara. När vi hade kommit fram till uthyrningsstället var det bara till att plocka på sig en kajak och packa ner så gott man kunde i den för att få med sig sina saker på turen runt.

Ovant som det var ett paddla gick det snabbt att finna en lagom rytm. Min kajak var, även utan packning, väldigt bra balanserad och det gjorde det hela lite tryggare. Det fanns de med mindre stabila kajaker och jag kan inte tacka tillräckligt över att jag inte fick en sådan snygging. Vi fick byta rutt från vad vi hade tänkt till något helt annat, detta på grund av det blåsiga vädret. I 1-metersvågor (skojar inte!) och halvt medvind, halvt sidovind var musten ur fortare än kvickt. Vi överlevde rutten och fann oss till vår första ö där vi skulle övernatta - Gullö. Klockan hade blivit sen eftermiddag/tidig kväll.

Alla tälten kom upp och vi samlades inför middag. Vi hade alla olika maträtter med oss, som vi gärna delade med oss av till varandra. Kakor, annat smått och gott och rester åkte fram och tillbaka till alla i gruppen. Vi var en härlig grupp med mycket rolig humor och intressesanta samtal. Några gåtor kom också på tal. Utsikten var något av det bästa. Allting var så otroligt charmigt i Blekinges skärgård. Inget kan klå att sitta i naturen, på en stenhäll, mitt ute i ingenstans, på en ö där inget mer än ljudet från naturen hörs. Och inte för att glömma nämna den vacka soluppgången vi fick uppleva.

Dag 2 - lördag

På morgonen vaknade vi alla utan att ha behövt sätta något alarm på telefoner eller dylikt. Ljuset trängde igenom tältet. Min sovsäck var inte allt för varm och jag hade legat obekvämt bland kullar av gräs som gjorde att jag fick ont i kroppen. Och just det, jag hade ju blivit förkyld också. Frukosten var god och snabblagad. Det blev ägg och rågkaka med skinkost på.

Dagens rutt skulle bli längre än dagen innan, eftersom vi inte ville nöjespaddla utan försöka se så mycket som möjligt av allt runomkring begav vi oss ut. Jag trodde vi skulle kunna njuta av paddlingen, men lite visste jag. Första stoppen blev på någon typ av kubb där en rysk ubåt hade gått på grund för sådär 30+ års sedan. En trevlig liten skylt var uppsatt för detta minne. Det var förbud för utbåtar. På detta stället fanns det frigående getter och vem ville inte klappa dem om inte jag(!). Jag blev första man att ta mig till getterna för att klappa på dem. Jag hade tur, en liten dunboll kom fram till mig som jag klappade på. Självfallet har jag ett bildbevis också. Vi stannade bara för en snabb koll.

Efter tre timmars paddling kom vi till Stenshamn, Utlängan, där vi lunchade. Gulaschsoppa stod det på menyn. Smarrigt värre. Blodsockret var lågt och irritationen låg nära. Trots att det inte blåste lika mycket som på fredagen var det långt ifrån lugnt ute på öppet hav. Lite läskigt var det när det vågorna blev höga, vattnet skvalpade upp över kajaken och när det mitt ute på havet blev grunt. När vi hade lunchat färdigt tog vi och paddlade tillbaka. Planen var att ta oss förbi Gullö, där vi campade dagen innan, till en annan liten ö. På så sätt skulle vi vara närmare vårt mål (där vi hyrt kajakerna) på söndagen. Vi paddlade och paddlade och paddlade. Det tog aldrig slut. Vi blev tröttare och allt mer slitna. Till slut fick vi bestämma oss för en ö i närheten eftersom vi inte kom fram till vårt mål. Ön vi hade tagit sikte på bestod bara av skog, så vi paddlade rakt över till en annan ö där vi äntligen kunde pusta ut.

Tälten kom återigen upp. Denna gången blev det lite mer plant då marken var något jämnare är dagen innan. Våra våta kläder fick ta plats i de magnifika träden som höll oss sällskap. Solen hade bländat rätt bra i vattnet så färgerna hade tagit en annan form (så förvirrad blev man). Jag kunde inte sluta njuta av min vy. Det var himla vackert och mysigt. Jaja, nu tog vi oss till en annan stenhäll som vi fann på stället där vi kunde fixa mat. Ärtsoppa blev det till middag. Men vart hade vi hamnat? Vi kunde inte lokalisera vilken ö vi var på.

Innan klockan hade slagit 22:00 hade jag gått och lagt mig. Vi var så trötta allihopa efter dagens färd. Det gjorde ont i rygg, ben, axlar och lite därtill.

Dag 3 - söndag

Morgonen startade klockan 05:00 för mig. Det smattrade lite smått på tältet - det regnade. Åh vad mysigt det var att vaknade upp till regn. Det var mysigt tills det att jag insåg att kläderna hängde i trädet bredvid. Egentligen skulle mina kläder vara torra vid detta laget, men hur kan de bli torra om det regnar på dem? Attans! Jag fick springa upp och plocka in alla kläder i tältet. Klockan 07:00 hade jag ätit frukost och ingen hade gått upp än mer än jag och Felix. Vi njöt av vår ensamma morgonstund med blicken ut mot havet.

Äntligen var det dags att bege sig hem. Vid detta laget hade vi blivit proffs på att packa våra kajaker, ta oss i och ur dem och att styra dessa vidunder. Min kajak var röd. Jag ogillar färgen röd, för er som inte redan vet det, men hellre röd än död. När vi hade börjat paddla insåg vi att vi hade kommit mycket längre än vad vi trodde. Vi hade kommit förbi ön vi skulle till och vi hade landat på västra Skällö. Igår paddlade vi i åtta timmar. ÅTTA TIMMAR.

Nåja, det var inte lika långt tillbaka hem. Det gick ganska smidigt och fort. Efter två timmar hade vi nått vårt mål och jag var lättad över att kunna överlämna kajaken till dennes rätte ägare. Jag kom in till bryggan som fjärde person av sju. Nu hade det börjat småregna lite, men det var ingenting vi brydde oss om. Magnus höll fast min kajak medan jag ålade mig upp på bryggan. Martin fick hjälpa mig upp, jag kunde inte stå på benen. De ville inte hålla mig uppe och utan hjälp hade jag legat kvar där som en sill på land. Så verkligen tack att jag inte blev lämnad på plats.

Några av oss duschade i det lilla minihuset mannen hade att erbjuda, vi andra tog oss till bilarna. Det var bara två timmars färden tillbaka hem. Alla satt redo för att åka när ena bilen vägrade att starta. Batteriet var helt dött. Det tog 30-60 minuter att lyckas klydda färdigt med startkablar och bilar innan bilen startade och var redo för att bege sig vidare. Vi hade riktat oss in på Kristianstad där vi skulle släppa av en person och ta en lunchpaus på ett ställe vid motorvägen. Carlssons Taverna fick vårt glada gäng som besökare. Maten var god och servicen bra för att ligga vägg i vägg med en Statoilmack. Väl klara hade vi bara sista bilfärden hem. Borta bra men hemma bäst.

Sammanfattning:

Jag lyckades överleva en helg i vildmarken, tillsammans med sex andra knäppgökar, paddlandes mellan öar och ute på stormigt hav. Utan att kantra en enda gång smekte jag stenarna i vattnet med botten av min kajak. Maten vi tillagade var ätbar, fästingarna många (betten likaså), kittlande grässtrån upp mellan benen när man försökte utföra behov i naturen. Ohja, detta var en upplevelse jag aldrig kommer att glömma. Fantastiska minnen. Detta var förmodligen första och sista gången jag paddlar kajak på detta viset. Men jag ska inte säga för mycket, allt kan hända.