Fallout Shelter

Vartenda Fallout-fantast har lagt händerna på spelappen Fallout Shelter så fort tillgängligheten från iPhone till Android blev sann. Även jag bestämde mig för att ladda ner den med vindens fart. Poof! Där låg den som en ikon på mitt surfplatta. Första klicket in byggde upp massvis med spänning i kroppen. Äntligen ska jag få bygga mitt Vault och bege mig in i en annan värld. Efter en vecka var appen avinstallerad från Tubby (min surfplatta: Tab+Hubby=Tubby). Spelet var till en början intressant, självfallet. Ett nytt spel kan fånga upp mångas uppmärksamhet. I slutändan var spelet regelbundet enformigt. Det gick inte att forma efter egna drömmar, fantasier, idéer eller behov. Aa, nu var ju alla lyckliga. Ojsan, där dök tre deathclaws upp och nu dog ungefärligt tjugo pers och du har inte råd att väcka dem till liv. Hejsan hoppsan, nu fick vi besök av lite radroaches och tio pers till kolade. Ujj, varför inte starta en brand och låta ett par till dö? Ja, där slutade det lyckliga livet i Vault 91 hos mig. Alla mina barn dog, endast jag och pojkvännen levde vidare. Ena olyckan efter den andra gav mina medmänniskor psykisk ohälsa, inklusive mig, alla förutom en: pojkvännens. Under hela tiden stod han säker i sitt rum av perception, inte ens en fluga gav honom problem och med hundra procent lycka kunde han inte ge annat än lycklig kommentarer. Om han bara visste att barnen var döda... jämte med kamraterna.

En kort recension med ännu kortare slutsats: 

Spelet är värt dina första timmar i livet och därefter hamnar du i en loop av regelbundenhet. Du hinner förstöra din sömncykel, ditt sociala liv och tappa femton kilo i vikt (så beroende är du). Det är inte förrän åtta timmar senare när du har blivit född och växt upp som du inser hur otroligt likt detta är din allmäna vardag.